Beautiful Blogger Award

…har jag fått av två rara personer, mellan hopp och förtvivlan och Solens strålar. Tack så mycket!

Av princip skickar jag inte vidare priset till någon ytterligare men ni ska veta att det finns många av er läsare som brukar kommentera hos mig som hade varit självklara val. Ni finns i mitt hjärta i stället!

Jag hittar inga tydliga regler till denna award någonstans.  Men eftersom jag har fått frågan om hur jag mår tänkte jag att jag skulle svara på det i stället. Om jag ska vara ärlig mår jag inte något vidare. Jag är inte akut deprimerad (iaf enligt läkare och kurator på vårdcentralen) och jag har inte ångestattacker. Men jag känner mig inte särskilt hoppfull längre och den annalkande 30-årsdagen gör inte saken bättre. Jag hoppades, som så många andra före mig har gjort, att den dagen inte skulle passera utan att jag hade ett barn på gång.

Just nu jobbar jag heltid och jag har väl egentligen fysisk ork så att det räcker till men däremot upplever jag att den mentala energin är bortblåst. Jag orkar inte med mycket alls på jobbet och jag är rädd för att någon ska påstå att jag missköter mina arbetsuppgifter. :-/ Jag kommer ofta på mig själv med att önska att jag hade enklare uppgifter med ett tydligt resultat. Vissa dagar vill jag gå hem så snart jag sätter foten på kontoret, andra går bättre. Känslorna (mest frustration och trötthet) sipprar ut allt oftare. Jag börjar nästan känna mig van att vara rödgråten på jobbet. Missförstå mig inte, jag är otroligt tacksam för att jag har ett arbete. Men just nu behöver jag mer anpassning än vad min chef vill förstå. På hemmaplan försöker jag hitta projekt att pyssla med som ger mig energi och gör mig glad. Jag har upptäckt att renoveringsprojekt i huset passar rätt bra. Jag tycker även att Micke är duktig på att ge mig stöd.

Jag har sökt hjälp otaliga gånger sedan vi började försöka. Hösten 2009 betalade jag för en termin kognitiv beteendeterapi hos en psykologstudent som var i slutet av sin utbildning. Det var verkligen till hjälp! I februari 2010 fick jag träffa en kurator på kvinnokliniken som jag upplevde saknade förståelse. Hon fick mig att känna som att jag inte hade rätt att tycka att barnlösheten var jobbig eftersom vi då hade försökt i “så kort tid” (10 mån). Henne vill jag verkligen inte träffa igen. Resten av våren och sommaren höll vi på med barnlöshetsutredningen. I sep 2010 åkte jag till en annan kvinnoklinik på ett sjukhus en bit bort för att prata med deras kurator. Hon var bra men jag kände att det inte funkar att resa två timmar enkel väg varje gång jag behöver prata. IVF-kliniken har konstigt nog inte erbjudit något som helst stöd. Efter vårt avbrutna IVF vände jag mig till min tilldelade läkare på vårdcentralen för stöd men han tyckte att jag skulle äta antidepressiva läkemedel (!) eller kontakta företagshälsovården för hjälp. Fler läkemedel vill jag ju inte ta så jag mailade min chef och skrev att jag vill få komma till företagshälsovården. Men jag har inte blivit kontaktad än, trots påtryckning. I stället har jag gått två gånger hos kuratorn på vårdcentralen fastän hon själv tycker att hon inte har rätt kompetens.

Det är minsann inte lätt att få vettig hjälp när man känner sig olycklig!