…är att man måste skotta så förbaskat mycket snö. Den här plogvallen fick jag hoppa över för att ta mig ut i lördags morse.
Stackars Micke spenderade större delen av lördagsförmiddagen med att kämpa som lilla David mot jättevallen Goliat. Men han vann tillslut! Ikväll har jag också skottat. Tyvärr kommer nog resten av snön att försvinna med regnet. Det känns trist att temperaturen hela tiden vill krypa ovanför frysgränsen.
Tomten, jag önskar mig vit och frasig snö till jul!
Min kamplust finner just nu inga gränser. Jag känner mig så otroligt arg och upprörd över hur landstinget behandlar oss patienter som är ofrivilligt barnlösa.
I februari 2012 ska politikerna i Norrlandstingen besluta om den framtida vården av ofrivilligt barnlösa inom de fyra regionlandstingen Västernorrland, Jämtland, Västerbotten och Norrbotten. Ett förslag till regionalt vårdprogram för infertilitet har utarbetats av bl.a. överläkare Håkan Lindström och innebär att Norrlandstingen kommer att fortsätta ha landets snålaste vård:
Begränsning till en (1) IVF-behandling när alla andra landsting ger 2-3 st.
Vården begränsas kraftigt av stränga prioriteringar och tar inte hänsyn till parens medicinska behov.
Fortsätter med åldersgränser för utredning och behandling som strider mot vetenskap och beprövad erfarenhet (enligt en dom från Kammarrätten).
Direkt olämpliga kriterier om parens hälsotillstånd inför utredning och behandling.
Inga riktlinjer för stöd vid psykisk ohälsa som är mycket vanlig hos den ofrivilligt barnlösa.
Jag tycker att det är rent ut sagt bedrövligt att vi ofrivilligt barnlösa tydligen inte är värde ett enda ytterligare öre av landstinget trots att vi redan är en mycket dåligt prioriterad patientgrupp sedan länge.
Behandlingsmetoderna för barnlöshet, som t.ex. IVF, är inte speciellt dyra i jämförelse med annan sjukvård. Jag är övertygad om att det är lönsamt för Norrland att landstingen ger individuell anpassad vård, bekostar fler behandlingar och medverkar till att fler barn föds. Förslaget till vårdprogram i sin nuvarande form kommer att tvinga enskilda patienter att betala för sin egen vård och göra familjebildningen till en klassfråga. Jag tycker att förslaget rimmar mycket illa med tanke på att varje provrörsbarn som föds är en ren vinst för samhället, speciellt med tanke på vår åldrande befolkning.
Ladda ner, skriv ut och sätt upp denna PDF-poster där du bor för att stödja kampen för bättre vård. Helst där andra ofrivilligt barnlösa ofta befinner sig, t.ex. hos gynekologer, kvinnomottagningar, urologiska kliniker eller IVF-kliniker. Jag behöver all hjälp jag kan få för att sprida budskapet!
Något som ger mig styrka och glädje i all denna sorg som den ofrivilliga barnlösheten orsakar är att känna gemenskap med ni andra som är eller har varit i min situation och alla ni som hoppas för vår skull och längtar med oss. Det är kärlek. ♥
Vårt tredje assisterade försök till att få barn misslyckades. (Fjärde om man räknar till antalet påbörjade…) Embryot som jag fick förra fredagen fäste inte. Igår på “ruvardag 10″ kom det brunt och idag flödar blodet precis som vid en vanlig mens. Cykeln blev 30 dagar lång och ÄL-utslaget kom på dag 18. Det sena ÄL:et får mig att fundera om jag egentligen hade ägglossning. Jag har inte känt mig “PMS:ig”, sådär som det känns när man tar progesteron. Hade embryot en chans att fästa? Jag litar mindre och mindre på min kropp för varje månad som går.
Jag och Micke hade ett långt samtal ikväll om hur vi ska gå vidare. Frågetecknen är många, ovissheten stor och inga alternativ känns klockrent rätt.
Idag har jag bokat in en pyssel-dejt med en älskad vän. Det går till så att man träffas och tar med sig ingredienser till ett eller flera pyssel som man vill göra, sätter sig vid ett stort bord och kör igång. När man sedan blir lite stirrig är det dags för den superviktiga fikapausen. När jag väl har börjat pyssla brukar jag aldrig vilja sluta. Vi får se vad resultatet blir idag. Jag lutar åt att prova Fimoleran som jag köpte för ett par veckor sedan i Konstnärsshopen.
Jag sitter i soffan med datorn i knät och lyssnar på regnet som ihärdigt smattrar mot fönsterrutorna. Ljudet av regn ger inte direkt känslan av att det snart är jul. Men när jag däremot tänder våra elektriska adventsljusstakar i fönstren, slår igång P4 Bjällerklang(julmusik på nätet dygnet runt) och minns att min julledighet endast är två veckor bort. Då infinner sig ett mysigt och förväntansfullt lugnt i bröstet.
Nu har en svag mensvärk i magen och ömhet i brösten kickat in. Jag vill inte känna detta! Vill inte längre vara i min kropp. Kan jag få hyra in mig in i någon annans i några dagar? “Bostadsbyte”?
——— Uppdatering 4/12 ———
Jag känner alltid en svag mensvärk i magen och ömhet i brösten inför mens. I april då jag för första gången fick plus på stickan (troligt utomkvedshavandeskap) upphörde dessutom ömheten i brösten innan plusset. Jag kommer att känna dessa kroppsliga symptom oavsett om jag är gravid eller inte. De tillför inget annat än att de ständigt påminner mig om den smärtande ovissheten. Därför tycker jag att det är otroligt jobbigt att känna detta.
Det har varit riktigt blåsigt och busigt väder under natten och dagen. Micke lämnade hemmet i morse med en bister min. Jag kände mig himla nöjd över att vara ledig just idag. Jag har mest hållit mig inomhus.
Trots det bistra och mörka ute känner jag värme när jag tänker på all tid som jag har haft med släkt och vänner de senaste veckorna.
På farsdag kom pappa och mina syskon med familjer över på middag och förgyllde vår söndag kväll. Micke och jag lagade risotto på svamp. Himla gott och mysigt med sällskapet.
Förrförra helgen deltog vi på min systerdotters namngivning. Lilla Kerstin var nöjd hela tiden trots sina unga ålder på dryga 6 veckor. Hon kan verkligen skratta sig lycklig över hennes två initiativrika och engagerade föräldrar som gjorde en så fin ceremoni för henne.
Min mormor Ulla var dessutom med i radio samma morgon som namngivningsfesten. Det var så himla fint att höra. Ring så spelar vi i P4. Lyssna efter en timme och dryga 7,5 minuter. :-)
I helgen packade jag in syrran + kidsen och körde ut till mamma. Det var skönt att ta det lugnt tillsammans och umgås kravlöst. Henry var rolig att leka med och Kerstin mysig att krama och hålla om. Hon har nyss börjat utforska ansikten med blicken, le och göra små ljud. Hon såg för himla rolig ut när hon stirrade på mig stadigt med sina stora ögon och fyrade av ett spektrum av olika miner på några sekunder.
Inte undra på att vi alla är som tokiga i henne! Speciellt hennes söta mormor. ♥
